Mina känslor efter förlossningen.

Jag hade bestämt mig innan förlossningen att det viktiga var att barnet och jag (och pappan för den delen) tar oss igenom alltihopa så bra som möjligt. Visst hade jag tankar på att ryggbedövning vore bra om det blev för jobbigt utan men jag tog inget för givet! Och det var ju tur. För jag hann knappt tänka under förlossningen, så snabbt gick det. Inget om ställningar eller annat alls. Jag försökte göra som jag blev tillsagd men det var inte enkelt.

Det jobbigaste var att inte få paus mellan värkarna och så smärtorna i ryggen. Jag kände mig inte riktigt "med" i det som hände eftersom jag bara hade fruktansvärt ont och knarkade lustgas för glatta livet. Jag var inte alls beredd på att allt skulle gå så snabbt, men sånt vet man aldrig! Det var också jobbigt att inte riktigt kunna förmedla det jag tänkte och kände till personalen, det blev mest gnäll och inga direkta dialoger.

Jag fick höra på BB efteråt att jag skulle vara stolt över min förlossning, jag som fött i princip utan bedövning och i ett sånt tempo. Men det där förstår jag inte! Bedövning eller ej har ju inget med saken att göra, jag känner mig inte heller stark som nån urkvinna. Jag var ganska ynklig! Och ryggbedövning hade kanske varit jättebra för mig, eftersom smärtorna i ryggen var det helt klart värsta under förlossningen. Då hade jag kanske varit lite mer medveten om det som hände. Nu var det istället lite som att bli överkörd av en truck.

Men jag tycker ändå att det gick bra! Min förlossning blev som min förlossning blev. I slutet kom vår underbara dotter och det är allt som räknas. Eventuella smärtor och annat var ju bara tillfälligt. Jag är stolt över vårt team work.

Så det jag vill säga till er andra som står i startgroparna är att hålla alla dörrar öppna och bara hänga med på resan! Det blir kanske inte som ni tänkt men chansen är stor att det blir jättebra ändå.