Tack och hej!

Nu när Ettan är född och inte längre kallas Ettan så avslutas denna blogg. Jag vill säga stort TACK till alla som hittat hit och följt oss på färden från embryo till bebis. Nu hoppas jag att ni vill fortsätta följa oss i vår andra blogg, då blir jag jätteglad!

Om veckan på sjukhuset.

Från måndag natt (när hon föddes) till onsdag förmiddag låg vi på BB. Där var det fokus på att få amningen att fungera vilket den inte riktigt ville göra. Jag blev stressad av alla olika tips jag fick av personalen! Inget sammanhängande alls. Ettan var lite trött och ville inte alltid vara så engagerad vid bröstet. En del klämde och drog i både mig, mina bröst och stackars Ettan. Beslut togs att stödmata med ersättning ur kopp, bökigt! Maken skötte det snyggt men trots det så var det svårt att få till. Hon skulle matas var tredje timme. Och personalen hade tusen åsikter om det också kan man säga. Det är väl deras jobb men jisses vad ostrukturerat det var! Vissa var bara jobbiga på riktigt, som hon som stormade in mitt i natten och tände alla lampor för man kan minsann inte amma och byta blöja i halvskum belysning! Går inte.

På onsdag förmiddag testade jag att ligg-amma henne. Hon var trött, kanske alldeles för trött, för helt plötsligt glömde hon av att andas och blev blå. Och då menar jag blå. Det var hemskt! Men hon återhämtade sig snabbt. Läkaren kikade på henne men kunde inte se något fel utan trodde bara att hon behövde mer tid på sig att få till tekniken med att amma-andas-amma-andas. Han ville vara säker på att inget annat var på g så han skickade ner oss till Barn 4 för övervakning i vad som var tänkt att vara ett dygn.

På barn 4 var personalen helt fantastisk. Men det var jobbigt att vara ifrån Ettan på natten då vi fick sova på BB innan vi fick ett rum på Barn 4 istället. Vi gick dit för amning var tredje timme och försökte sova där emellan. Dagarna spenderade vi i varsin stol vid hennes säng. Många tårar blev det från en trött och sliten mamma som mest bara ville ta sin bebis och gå hem, men jag var såklart tacksam för att vi fick hjälp.

Ettan fick inget mer andningsstopp men visade sig ha lite feber och en sänka som påtalade att en infektion kanske var på gång. Dessutom började hennes öga att svälla och det bara forsade ut var ibland - läskigt och jobbigt! Beslut om att sätta in antibiotika togs på torsdagen, mest för säkerhetsskull. Bevakningen fick också vara kvar som säkerhetsåtgärd, men inget tydde på att Ettan var allvarligt sjuk utan mer att hennes lilla kropp kämpade mot någonting som gjorde henne slö. Hennes bilirubin var något högt vilket gjorde henne gul i färgen och säkert ännu tröttare också.

Vi fortsatte stödmata och amma (så gott jag kunde). Istället för kopp blev det flaska och den fungerade perfekt! Ettan fick även en napp som hon visade sig digga stenhårt. Lite extra tröst kan man behöva när man är liten och på sjukhus!

På fredagen fick vi äntligen ta in henne på vårt rum över dagen. Natten fick hon vara på salen som vanligt. Fortfarande hade hon övervakning av andning och hjärta.

På lördagen fick vi ta bort hennes övervakning på dagtid och sedan behålla henne på vårt rum över natten (med bevakning). Gissa om vi flög upp varenda gång maskinen ens gjorde ett litet pip eller brum? Inte så avslappnande men det var ett steg i rätt riktning att slippa salen. Vi tog beslutet att ta bort ersättningen och helamma istället. Fungerade bra!

Söndagen flöt på mest i väntan. Inga direkta beslut togs men provsvaren var väldigt fina och hoppet började stiga om hemgång.

Måndag - hemgång på permis! Ettan vägde 2477 gram och hade en sänka på 10, precis inom gränsen för normalt. Fortsätter med dagliga besök för antibiotika.

Idag, torsdag 9/12 var det utskrivning. Nu väger hon 2541 gram och sänkan var nere på 6! Frisk bebis!

Nån stor infektion i blodet eller så har aldrig kunnat fastställas, mer troligt var det en lokal ögoninfektion som orsakade hennes bekymmer. Andningsproblemen var tillfälliga och inget som läkarna tycker vi ska oroa oss för nu när de har övervakat henne så länge och inget galet har skett.

Hallelujah

Idag skrevs vi äntligen ut "på riktigt" från Barn 4 och Ettan är friskförklarad. Ingen mer antibiotika och inga dagliga sjukhusbesök - hurra!

Under dagens vistelse blev Ettan för första gången kallad "han" av två sköterskor vi inte träffat förut. Jag blev lite förvånad mest för att de flesta brukar läsa namnet i vår journal och använda det, hade inte ens reflekterat över att hon kan se ut som en hon eller han. Ettan är Ettan! Som vi förresten mest kallar för Glutten just nu (men hon har fått ett riktigt namn också - jag lovar). Men de kanske valde att gissa på "han" eftersom Ettan var klädd i grönrandigt eller för att hon hade blå napp? Eller grodor på strumporna? Vad sjutton vet jag. Och det spelar verkligen ingen roll för oss! Bara lite roligt att spekulera i hur folk tänker.

En bild bjuder vi på!

Mina känslor efter förlossningen.

Jag hade bestämt mig innan förlossningen att det viktiga var att barnet och jag (och pappan för den delen) tar oss igenom alltihopa så bra som möjligt. Visst hade jag tankar på att ryggbedövning vore bra om det blev för jobbigt utan men jag tog inget för givet! Och det var ju tur. För jag hann knappt tänka under förlossningen, så snabbt gick det. Inget om ställningar eller annat alls. Jag försökte göra som jag blev tillsagd men det var inte enkelt.

Det jobbigaste var att inte få paus mellan värkarna och så smärtorna i ryggen. Jag kände mig inte riktigt "med" i det som hände eftersom jag bara hade fruktansvärt ont och knarkade lustgas för glatta livet. Jag var inte alls beredd på att allt skulle gå så snabbt, men sånt vet man aldrig! Det var också jobbigt att inte riktigt kunna förmedla det jag tänkte och kände till personalen, det blev mest gnäll och inga direkta dialoger.

Jag fick höra på BB efteråt att jag skulle vara stolt över min förlossning, jag som fött i princip utan bedövning och i ett sånt tempo. Men det där förstår jag inte! Bedövning eller ej har ju inget med saken att göra, jag känner mig inte heller stark som nån urkvinna. Jag var ganska ynklig! Och ryggbedövning hade kanske varit jättebra för mig, eftersom smärtorna i ryggen var det helt klart värsta under förlossningen. Då hade jag kanske varit lite mer medveten om det som hände. Nu var det istället lite som att bli överkörd av en truck.

Men jag tycker ändå att det gick bra! Min förlossning blev som min förlossning blev. I slutet kom vår underbara dotter och det är allt som räknas. Eventuella smärtor och annat var ju bara tillfälligt. Jag är stolt över vårt team work.

Så det jag vill säga till er andra som står i startgroparna är att hålla alla dörrar öppna och bara hänga med på resan! Det blir kanske inte som ni tänkt men chansen är stor att det blir jättebra ändå.

Om förlossningen.

- Kl 07.15 den 29/11 befann vi oss på förlossningen i Umeå för igångsättning. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag var öppen 3 cm. Livmodertappen var mjuk men ganska lång så det beslutades att jag skulle få en tablett med hormon för att den skulle mogna mer. Läkaren sa att vi skulle ställa in oss på en "vilodag" men kanske med lite molvärk och så. Eventuellt skulle två tabletter behövas (det ska gå 6 timmar emellan) och sen kunde vi ta hål på hinnorna dagen efter.

- Vi gick runt på förlossningen i 6 timmar och då menar jag gick runt. Jag vaggade runt i korridorerna och började få värkar som var ganska beskedliga och inte alls jobbiga på något vis. Spelade lite Yatzy, värmde vetevärmare och väntade med spänning på nästa undersökning.

- 15.30 undersöktes jag och då var tappen helt borta! Helt plötsligt blev det dags för att ta hål på hinnorna, vi fick byta rum och jag tog på mig Landstingets vackra skjorta. Vi blev nästan lite sådär fnissigt förväntansfulla.

- 16.00 tas det hål på hinnorna. Värkarna kommer med helt ny styrka nästan direkt!

- 16.40 kommer "vår" läkare från spec. mödravården och tittar till oss. Då har jag redan ganska intensiva värkar och vi börjar prata om att kanske ta till lustgas. Jag får beröm för att jag andas bra.

- 17.18 middagsdags! Maken har sprungit och köpt mat som han får kasta i sig då värkarna blir tätare. Jag svarar inte alltid på tilltal och får i mig 3 gurkstavar till middag.

- 17.30 undersöks jag och är öppen 5 cm. Jag får lustgas. Barnmorskan sätter även en skalpelektrod på barnets huvud.

- Tiden här emellan fram till själva födelsen är groggy för mig! Jag tackar för makens fina anteckningar som han lyckades få ner trots all stress.

- 18.30 är jag öppen 8 cm och väntar på en utlovad ryggbedövning lyckas snappa upp att det kanske blir svårt för här går det undan. Vrider mig i sängen och har svårt att över huvud taget se eller höra något som händer. Väldigt mycket i min egen bubbla. Ingen direkt paus mellan värkarna utan det bara kör på. Minns att jag tänkte "det går för fort".

- 18.50 släcks hoppet om ryggbedövning för nu är jag öppen 10 cm. Narkosläkaren dyker upp men är för sent ute.

- 19-21 kämpar jag så gott det går och får hjälp att byta ställningar, stå på knä och ligga på sidan osv. Värkarna blir svagare och jag får dropp för att hjälpa till. Ettan vill inte riktigt komma ned den sista biten mot bäckenbotten trots allt bökande och jag börjar bli trött. Känner att krystvärkarna inte hittar "rätt" och försöker förklara för alla att det här inte går. Men får såklart höra att det gör det visst! Vill mest sova eller i alla fall bli däckad av något. Får hjälp att krysta genom att dra i en handduk. Tjatar om att jag inte orkar mer.

- 21.45 säger barnmorskan "nu ser vi henne".

- 21.55 kommer en läkare som sänd från ovan och bedömer att jag behöver hjälp att få ut barnet den sista biten. Jag blir genast lite lycklig för jag inser att någon har förstått! Jag orkar ju inte. Sugklocka låter i detta skede som något helt underbart. Rummet fylls av personal och det känns att nu ska det hända grejor. Jag har fått en bäckenbottenbedövning som inte riktigt hinner ta helt innan det är dags att köra men kanske hjälpte den lite ändå när klockan skulle till? Jag vet faktiskt inte. Jag tar tag i handtagen på sängen och krystar som aldrig förr medan läkaren drar i sugklockan och en barnmorska ligger på min mage och trycker på. Klockan känns helt okej men pressen på magen blir outhärdlig och jag ber att slippa till nästa värk.

- 22.04 på andra krystvärken efter klockan satts så föddes Ettan och en liten kladdig tjej hamnade på min mage.

- Jag var så himla lycklig timmarna efter förlossningen men fullständigt utmattad. Ligger där med min dotter och myser medan barnmorskan syr några stygn. Får veta att jag inte alls har spruckit mycket med tanke på att det blev sugklocka utan det ser fint ut. Efter ett tag får vi vår bricka med fika men jag tror knappt jag åt något alls! Ettan vägs och mäts inne på rummet, hon är 47 cm lång och väger 2580 gram. Jag tar sedan en dusch men blir lite vimmelkantig och får efter det ligga till sängs istället. Vid 02 på natten får vi vårt rum på BB.

HEMMA!

Vi är hemma! Vi måste dock besöka barnavdelningen på sjukhuset två gånger dagligen för att tanka lillan med lite antibiotika i några dagar till men ändå. Hemma.

uppdatering

Allt går åt rätt håll! Vi är kvar på sjukhuset men får förhoppningsvis åka hem i början av veckan. Kanske redan imorgon med mycket tur! Vi längtar hem.

Lovar att skriva mer utförligt om allt som hänt, just nu bloggar jag på mobil med dålig täckning och fet går segt.

Tack för att ni tänker på oss!

Ett gupp på vägen.

Vi är fortfarande på sjukhuset men numera på en barnavdelning då ettan plötsligt fick tecken på en pågående infektion. Här blir vi kvar tills hon är piggare och orkar äta bra. Hon får antibiotika och har övervakning dygnet runt.