Föräldraledighet

Hos oss kommer det inte delas 50/50 på föräldraledigheten. En av oss kommer vara föräldraledig längre än den andre. Utåt kanske det verkar rätt typiskt, denna någon är nämligen kvinna och tjänar mindre (jag!). Men våra anledningar är helt andra än så. S har ett sådant jobb där han kommer kunna vara flexibel och få träffa sitt barn alla möjliga tider på dygnet ändå. Han jobbar inte 8-17 alla vardagar i veckan utan kan vara ledig en hel vardag ibland, eller en förmiddag eller ha en långhelg mitt i allt. Och han mår så himla bra på sitt jobb han har nu efter studierna, det är nog en lika stor lycka för mig att se som det är för honom att känna. Jag avundas hans energi och ork till ha ett sådant aktivt liv som han har, min energi är inte ens en bråkdel så stor. Självklart ska han vara pappaledig men inte halva tiden. Inte denna gång.

Jag däremot, har kämpat som en tok för att orka jobba heltid, vilket har tagit bort all energi från mitt övriga liv (vänner, hemmet, fritidsintressen) tills jag blev gravid och fick så lov att omprioritera (kroppen gjorde det åt mig) och blev därmed också sjukskriven på halvtid. Jag trivs inte på mitt jobb, jag har inga arbetskamrater som jag träffar (de sitter 60-80 mil bort så det är bara telefonmöten), det är osäkert på företaget, stressigt och opersonligt. Jag är väldigt tacksam att jag lyckades få ett jobb i dessa bistra tider, men jag längtar efter att vara hemma med mitt barn. Det är ju en familj jag drömt om i alla år! Inte en karrär. Sådan är jag.
Sedan kanske jag kan hitta det där jobbet som jag får må bra av, som troligen är på deltid och mer på mina villkor. Som inte ger mig ångest och som kanske till och med är lite roligt och ger mig något tillbaka. Det hoppas jag! Och då kanske det blir en annan femma när vi ska dela ledighet för nästa barn. ;-)

Jag kommer alltid prioritera min familj och min livskvalité. Vi har aktivt valt bort en del, enligt oss, onödiga men ändå vanliga kostnader (vi har tex. ingen egen bil). De slantarna vi sparar på att välja bort lite saker här och där, kanske gör att det finns utrymme för mig att jobba deltid även i framtiden. Vilken lättnad det skulle vara! För jag är så rädd att den här energiboven till reumatiska sjukdom som jag bär på ska äta upp den ork som jag behöver till min familj, och det vill jag inte gå med på. Hellre färre slantar i börsen! Ändå inser jag såklart vikten av ett eget sparande och en bra pension, sådant måste vägas in i alla beslut.

Min sjukdom har lärt mig att leva mer i nuet. Att de jobbiga perioderna alltid kommer följas av dem bättre och tvärtom. Men den här tiden räknas också. Det går inte bara att kämpa för att få det bättre sen. Och vad kan vara mer värdefullt än att få vara med mitt barn och känna att jag orkar vara den mamma jag vill vara? Ingenting, inte för mig.