Sitter och läser bloggar som vanligt efter frukost och trillar in hos Joanna. Deras resa har berört mig så mycket och jag håller tummarna så de blir blåa för varje försök de gör. Nu kanske det är dåliga nyheter igen... och jag gråter en skvätt. För att jag vill så gärna att de ska få uppleva det som vi gör nu. Jag önskar att alla som så innerligt önskar sig barn i sitt liv skulle få det, på ett eller annat sätt. Oavsett hur vägen dit ser ut. Krokig, rak, lång eller kort.
"Du är värd alla tårar som trillat" skriver Hanna och visst är det så. Utan tvekan var det värt det. Varenda liten tår, varenda stund av smärta, alla behandlingar, allt hopp som dalat och tänts igen. Allt är det värt när det händer, hur det än händer.
För oss gick vägen via fyra kurer Pergotime, tre sprutförsök med Puregon och sedan IVF. Det tog oss runt 2,5 år. För andra ser det helt olika ut. Men längtan i hjärtat är säkert densamma. Och sorgen när det inte går vägen måste vara lika tung oavsett. Det gör så ont.
Sedan nådde vi målet.
Vårt lilla ofödda barn är som ett plåster över alla öppna sår som de senaste åren har rivit upp. Jag säger inte att hon finns till för att göra vårt liv bättre, utan att vår lycka över hennes blotta existens är så stor att den inte vet några gränser alls.
Älskade barn vad vi har längtat efter dig.
Andra bloggar om: IVF, barnlöshet, graviditet, gravid, barn, familj
Att få vara gravid och bära ett barn är ingen självklar sak som många tycks tro. Man ska vara lycklig och ta vara på tiden som gravid, för det är så många som vill vara gravida och få barn som inte kan få vara det och jag tycker livet är så orättvist att det är så många barnkära familjer som inte kan få barn :(
SvaraRaderaDet är så sorglig vår värld...
Tack för att du tänker på mig tjejen. Det värmer mer än du kan ana.
SvaraRaderaKram
Joanna: Stor kram!
SvaraRadera