onsdag 13 oktober 2010

Mer om mina känslor inför förlossningen

Hanna frågar hur det känns efter beslutet att det blir igångsättning när jag har gått 38 veckor, och det kanske ni är fler som undrar eftersom jag inte skrev så mycket mer om det i måndags. Hur som helst så känns det bra! Jag har varit medveten om att både snitt och igångsättning är ganska troliga utgångar eftersom jag har den sjukdom jag har. Blir mina leder alltför dåliga så kan det fortfarande bli så att snitt bedöms som det bästa för mig. Men jag är jätteglad att det i första hand talas om en igångsättning, då får jag kanske ett försök till en vaginal förlossning och det vore det bästa om det fungerar.

Tanken är att jag ska få bästa möjliga chans att orka vara mamma efter förlossningen. Därför kan ett par veckor göra stor skillnad för mig som blir sämre och sämre hela tiden (utan mina mediciner). Så fort jag har fött kan jag få mer hjälp med min egen hälsa. För mig var det viktigast att vi bestämde oss för att vänta tills Ettan är riktigt färdig, jag vill inte riskera något i onödan. 37 veckor var okej enligt läkaren, men 38 ännu bättre. Så då siktar vi på 38.

Jag känner att ett snitt också är helt okej och är inte orolig ifall det skulle bli så. Vid det här laget är jag van att inget riktigt går som tänkt! Så jag ställer inte in mig för mycket på saker och ting. Ettan kom ju inte till på naturlig väg så det är ingen chock ifall hon inte kommer ut den naturliga vägen heller. Det blir så bra ändå. Det viktigaste är att vi får må så bra som möjligt, hela lilla familjen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar