Om att slitas mitt itu av vården

Jag har ju, som ni kanske vet vid det här laget, en reumatisk sjukdom. Det komplicerade hela barnprojektet redan från början! För projekt är precis vad det blir, när jag redan 6 månader före vi ens ville försöka bli gravida var tvungen att sluta med min ordinarie medicinering. Snacka om ett planerat barn. Efter de sex månaderna så försökte vi ett år innan vi skaffade hjälp. Och sedan tog det ju ett tag till innan Ettan skapades på IVF-kliniken den där magiska dagen i Mars i år.

Under hela denna tid har jag alltså inte kunnat ta mycket till mediciner, speciellt inte sen jag blev gravid! Allt antas vara farligt, eftersom ingen egentligen vet något. Ingen på reumatologiska kliniken verkar heller ha nån speciell plan för vad man kan göra för att underlätta livet för någon som bär på ett annat liv. Jag har inte fått träffa min ansvariga läkare EN enda gång, utan bara fått kallelse till min vanliga årskontroll i November. Jag får själv ringa när jag har det eländigt och tjata till mig tid hos jourläkare (olika varje gång). Får sedan en spruta kortison där jag har det värst. Inget annat går att göra. Sjukgymnasterna vill inte ta i mig med tång. Fotspecialisten tycker inte det är värt att göra speciella inlägg för mina fötter är ändå svullna och kanske förändras. Alla litar på att specialistmödravården tar hand om mig. Det gör dem. Men dem tar hand om mig som gravid kvinna och det barn jag bär på.

På specialistmödravården kan de inte behandla min reumatiska sjukdom. De ser däremot till att min graviditet flyter på som den ska trots att jag har en reumatisk sjukdom. Där kollas att lillan i magen mår bra - det viktigaste av allt. De tar för givet att jag får behandling av min reumatiska sjukdom på min vanliga klinik och vill inte gärna lägga sig i när jag får problem med ryggen eller så eftersom det troligen sitter ihop med det reumatiska också. Min läkare på spec.mödravården, Maria, frågar ofta om de justerat min medicindos eller något annat. Svaret är alltid nej. I sanningens namn så har jag SJÄLV satt min aktuella dos Prednisolon efter att ha läst på samt rådfrågat Maria om vad som är okej för bebisen i magen. Läkaren säger också att ju sämre jag blir desto mer kan det påverka barnet, därför är det bra om jag får må så gott jag kan. Ingen läkare på reumatologiska kliniken har någon åsikt mer än " så låg dos som möjligt".

Personalen på den reumatologiska kliniken vill gärna veta om jag ska få snitt eller föda vaginalt. Även om jag fått något "stoppdatum" för igångsättning om jag inte fött. Gå över tiden verkar helt uteslutet. Det tas nästan för givet att jag ska snittas. Det tas också för givet att jag kommer vara knäckt efter förlossningen hur den än ser ut. Jag borde inte ställa in mig på att amma speciellt länge, utan mer tänka medicin medicin medicin. De vill planera behandling för våren och tycker säkert jag är galen som vill avvakta. De vet inget om gravida reumatiker men verkar veta en hel massa om vad som händer efteråt.

Specialistmödravården anser att det är lite tidigt att bestämma något ännu. En vaginal förlossning är att föredra om det fungerar, så därför avvaktar vi och ser hur jag och bebis mår när det närmar sig. Så länge det är vad jag helst vill. Inget stoppdatum är satt, inte heller nått snack om igångsättning eller övertid. Det enda som jag hittills fått veta är att de vill undvika en långdragen förlossning och kommer troligen ingripa snabbt om det inte går framåt i bra takt. Detta är säkert mycket för att jag inte alls har ork eller krafter som en frisk människa, inte ens i närheten.

Själv så börjar jag bli stressad av det hela. Är jag dum som inte kräver snitt och väljer bort amning? Eller ber om igångsättning i vecka 38? Borde jag tänka mer på sjukdomen som vill riva sönder min kropp? Jag vill ju orka vara mamma, orka ta hand om mitt barn. Jag är inte alls rädd för själva födandet utan mer tiden efter. Men mina moderskänslor säger något annat. De säger att mitt barn ska vara i magen tills hon själv vill ut och att hon ska ammas så länge jag orkar.

Reumatologiska kliniken tänker på mig, som patient. Det är deras jobb. Jag tänker på mitt barn, det är mitt jobb. Hur jag än gör så vet jag inte vad som är den bästa lösningen för att både lillan och jag ska må så bra som möjligt. Ingen verkar veta. Så jag går mest på linjen vad som är bäst för lillan, för det är jag inte villig att kompromissa om alls.

Andra bloggar om: gravid, reumatiker, reumatism, vård, mödravård, patient